Fick ett mail från fotografen tillika min vän Nina Varumo. Hon skickade med ovanstående bild och undrade om det verkligen var så att en tigerhona kunde fungera som surrogatmoder för ett par rosa griskultingar. Jag citerar hennes kommentar om grisbäbisarna ”Luktar inte dom för mycket lunch?” Det sjuka är ju att det enbart är människan som har det cyniska draget att vi kan ta hand och släpa hem föda till ett djur som vi när djuret uppnått fullvuxen ålder slaktar och med gott mod käkar upp. Samme fotograf och vän kunde tillexempel på ett besök på lantstället utan problem käka en lammstek samtidigt som hon med ljus röst uttryckte hur söta och underbara lammen i hagen utanför fönstret var. Jag kunde höra dem bräka över telefonen och såg framför mig hur de dansade dödsdansen och bräkte dödsångest över lukten av sin döda vän. Djurhonor har ofta en stark beskyddarinstinkt över de sina. Ett känt fenomen är att om en hona förlorar sin eller sina ungar är hennes modersinstinkt så stark att den kan överföras på ett annat djur.

Minns en naturdokumentär på SVT där en lejonhona, låt oss kalla henne Lillian får sina barn mördade av en för lejongruppen rivaliserande hane. Lillian sörjde. Hon hittade dock strax efter barnadråpet en antilopunge som i sin tur blivit moderlös. My tar sig an ungen, följer den överallt och värmer den på natten. Tyvärr funkade inte lejon-möjlken den var för stark. Jag grät för att det var så sorgligt när Lillian kom släpande med ett stycke kött till den svältande antilopen. Antilopen dog och man såg Lillian vandra iväg ensam och barnlös i solnedgången på savannen.

Får en flashback till 1986 då en liten pojke vid namn Levan i England är på besök på ett ZOO och har oturen att ramla ner till gorillorna och slår sig i fallet medvetslös. Gorillorna springer fram för att titta på inkräktarna, åskådarna skriker vid synen av de bastanta kropparna som rör sig mot den lilla medvetslösa. Silverryggen Jambo kommer fram först. Han ställer sig emellan pojken och de andra gorillorna han till och med plockar upp pojken och klappar hans lilla huvud. Jambo förstod. Jambo har också känslor. Jambo finns nu som staty.


Instinkten att ta hand och känna någon form av överbeskyddande kärlek till varelser som verkar vara värnlösa upptäckte jag själv när jag kollade på en dokumentär om koalor på Discovery förr veckan. Koalor har ett så gulligt utseende. De ser lite tokiga ut, klumpigt rultandes. Hårt fastklamrandes med sina små armar och fötter. Lurviga stora öron, svarta runda ögon och en stor platt men söt svart näsa. Jag hörde mig själva uttrycka högt och tydligt –Jag älskar dig till bilden av koalaungen på tv-rutan.


En gång när jag var fyra år gammal var jag surrogatmamma till en aborreunge. Jag hade honom i en hink. Han dog efter en dag.

Låt oss ta hand om varandra.
Kram
Caroline